I kväll tog mitt liv som bonde en ny vändning...
Jag skottade en bit av hönsgården idag och strödde med halm för att mina hönor och tuppar skulle få komma ut och få lite sol och härlig frisk luft. De verkade uppskatta det och de sprätte runt i hönsgården när jag lämnade dem. Nu i kväll gick jag ut för att stänga till och se över som vi gör varje kväll.
En av Elmo-tupparna satt på en av sittpinnarna och jag tyckte den såg så konstig ut på nått sätt. Till slut såg jag att den var röd i ansiktet, den ska vara lila-svart. När jag gick närmare såg jag att den hade massor med små små sår i ansiktet. Funderade på om den blivit sjuk och fått några utslag... började titta mig omkring för att se hur de andra såg ut. -de såg alla helt normala ut men så upptäckte jag blodfläckar på en vägg och att Elvis saknades. Då förstod jag att det hade varit tuppslagsmål...
Men var fanns Elvis? Jag hade inte sett honom ute i gården. Men jag gick in och hämtade bästa ficklampan och hittade honom kurande under brädan upp till ingången. Blodig ihopkurad riktigt sargad i ansiktet och höger öga verkade skadat.
Jag gick in efter handskar och kattburen. Tänkte att han skulle få bo i garaget för att kurera sig. Lade halm i botten på buren och gjorde mig redo att lyfta in honom. Då såg jag att han var ännu mer skadad än jag först sett.
Senast igår pratade Martin och jag om att vi måste göra oss av med minst en tupp. Hönorna ser slitna ut och vi får nästan inga ägg. Så var det förra gången vi hade för många tuppar. Och för många tuppar får man förr eller senare om man har hönor. När Martin tagit bort tre så det bara var en kvar blev hönorna glada och värpte på som bara den igen.
Då slog det mig. Ska jag spara Elvis, kurera honom och ha honom från flocken under tiden för att sedan ta bort en av de andra tupparna?
Jag hade ju bestämt att Elvis skulle vara kvar, han var ju finast! Men jag beslöt mig för att naturen skulle få ha sin gång och att Elvis där och nu skulle bort. :-(
Jag har också lovat mig själv att jag ska klara av sådant själv. Om ett djur behöver nödslaktas så ska det inte behöva lida i väntan på att Martin ska komma hem! Så ikväll har jag avlivat ett djur för första gången. -Fina Elvis!
Jag var orolig för att jag skulle göra något fel och dra ut på lidandet. Men allt gick väldigt lugnt och odramatiskt till väga. Jag kommer göra det igen om det behövs, men helt klart lämnar jag hellre över det till någon annan. Inget kul! :-(
Åh fy, jag lider med dig :-(
SvaraRaderaWow! Bondmora blivit du har.
SvaraRaderaMy mom went to school (lanthushålls skola) down toward Amal or closer to Gothenburg maybe to learn how to become a farmer wife since she was a city girl gu nåds and didn't know how to handle that stuff.
Part of the training was chopping the head of a chicken and we thought that as kids to be pretty dramatic.
After that, dad was the one doing the dirty work through the years.
I probably would do it in an emergency situation like that but would certainly not put myself in that situation voluntarily.
Kudos to you Madde
Sussi:
SvaraRaderaDet blir inga fler Elvis-tuppar då båda har "gått åt" på tråkiga sätt. Känns som om namnet är lite "jinxat"... Puss
Anders:
Jupp en av lantlivetsbaksidor... Men det känns på något sätt bra att veta att jag klarar av det om det behövs. Jag har ju hört så många historier om tuppar som flaxar iväg och sätter sig i taket och blod som sprutar. -Det var då inget sådan dramatik i hönsgården igår kväll som TUR var!!! Kram till dig och de dina!
Så kan det vara Madde,kan inte ha varit så kul men vad gör man??? Du är en tuff o modig tjej men det vet du att jag tycker.Hoppas att vi snart kan ses igen. Kram din vän Jenny.
SvaraRaderaJenny: Du är allt tuff och modig du med!!! :-) Planen är väl att vi ses til veckan! Kram vännen!
SvaraRaderaHimmel vad modig du är! Jag känner mig stolt över att du är min syster! Även om det var en mindre trevlig upplevelse. Puss och kram!
SvaraRaderaTack Maggie! Vi är allt modiga allihopa fast på olika sätt! Det som är lätt för dig kan vara en svår utmaning för mig! Pussar
SvaraRadera